Får jag chans?
Nog överlevde jag den här veckan också, var inte oroliga. Från att tiden gick långsamt, gick den istället väldigt fort. En vecka tillbaka i det "normala"- det svider att erkänna det- knallade tiden på och jag orkade inte reflektera över vad som hände eller vad jag kände. En menatl time-out. Utan att behöva lägga energi på att tränga undan all skit, har jag under den senaste veckan accepterat den. "Hur mår du?" - "Inte bra men det funkar, tack", har varit en av mina standardfraser.
Jag jobbade på kåren onsdag och torsdag. På fredagen sade en av mina kollegor att jag inte skulle jobba- med det där allvaret som bara en del kan få till. Det var också han som mer eller mindre tvångsmatade mig på torsdagen. Tvång och tvång... det var mer en bedjan. Jag är van med att folk tjatar, tjatar, blir arga, till och med försöker "hota" mig. Sådant slutade bita på mig för länge sedan. Men ingen har verkligen bönat och bett. "Snälla kan du inte försöka? Vad vill du äta?". Smärta.
Under veckan fick jag det också uppdagat för mig att jag gått ned de ynka 1,5-2 kilona som jag gått upp. Två veckors matschema för två kilo, som sedan tar mindre än en vecka att bli av med? Smärta- där också.
Men sedan blev veckan lite ljusare. Familjen kom och hälsade på i fredags. Vi åt mikrad kinamat och kakor. Eftersom gympan är slut för terminen så skippade jag åka hem. Istället hälsade familjen på- de skulle ändå in til Örebro för att handla julklappar. Dessutom åker jag hem om en vecka. I två veckor- ungefär- ska jag vara hemma. Fira jul, fira nyår, bli ompysslad och bara slappna av.