Att orka
Den senaste veckan har varit bra. Jag började jobba på Kårhuset, fick VG på förra tentan och kursen, fick praktikplatsen som jag ville ha, har kunnat snacka rätt mycket med familjen via facebook... Dessutom var lördagen hur mysig, rolig och galen som helst. Och jag har njutit. Av varje sekund.
Men någonstans har mitt psyke och det jag faktiskt upplever tagit två olika spår. Jag har valt att fokusera på det jag upplever och händer omkring mig. Inte det som händer inom mig.
Tillslut komer man till den där känslomässiga återvändsgränden där man tvingas att känna vad som kretsar i huvudet.
Igår tvingades jag att inse det. Jag hade ju hoppats. Men nej. Jag har gått ned i vikt. Jag har som sagt ingen våg. Men jag ser och känner det. Jag fryser, har ont i hela kroppen och orkeslös. Jag ville tro att det endast berode på allt fram och tillbaka vändande på dygnet. Men ju mer jag ser och känner efter, desto värre ter sig allt se ut. Jag är/var så sjukt besviken på mig själv. Jag som hade lovat att försöka ta tag i det här. Ta tag i allt. På torsdag åker jag hem för att ha gympa. Jag både vill och vägrar se vad vågen kommer att visa.
Och hela tiden undrar jag: Vad fan är problemet?
Just nu har jag hällt i mig två koppar med kaffe, ätit en stor portion kvargröra och två knäckmackor med räkost på. Jag mår typ illa, men jag satsar ändå på att få i mig mer: senare. Idag skall jag jobba i cafét på Kårhuset. Det är egentligen ingen bra idé så här dagen innan tentan, men jag pluggade igår och det kändes bra. Dessutom behöver jag komma ut bland folk igen. Integreras med andra människor igen. "Det är bra för dig! Är det? Ja, håll käften och tro mig! Okej".