Jul är ingen tillräckligt god orsak!
Förra veckan gick väll både bra och dåligt. Jag lyckades tränga undan det dåliga och följde matschemat i alla fall till och morsdag torsdag eftermiddag. Sedan jobbade jag torsdag kväll, festade på fredagen och var seg hela lördagen. På söndagen hade jag barngymnastik. Och i går fortsatte min praktik. Det här är väll ungefär den officiela förklaringen på vad jag gjort under den senaste veckan.
Helgen var ju bra egentligen. Jag set häcken av mig på kåren men det känndes ändå som det skulle. Jag kom hem vid femtiden och somnade vid halv sju. Klockan tolv blir jag väckt av ett samtal och då var det lika bra att gå upp. Jag storstädade lägenheten inför min 20 års förfest och tvättade hela tre maskiner med tvätt. Vi vart tillslut fyra personer. Sedan fortsatte vi vidare till kåren. Jag tappade hela tiden bort mina vänner- eller så var det så att dom tappade bort mig. Jag sprang för det mesta runt och hälsade på och snackade med alla jag kände. Tiden gik rusikgt fort och vi hamnade på en efterfest på söder.
På lördagen tvingade vi upp oss vid halv tolv för att hinna med bussen. Hemma inväntades besök från släktingar som skulle fira mig. Det blev färsbiffar med ris och en hjärtformad tårta. Jag fick en cykelkorg, vilket innebär att jag så småning om kan börja med att handla på Willys på Almbyplan istället för Coop! När jag va hemma sov jag i elva timmar, vilken kanske var behövligt, då jag i snitt har sovit omkring 5-7 per natt.
På söndagen hade avslutning med barngympan. Det var både smått ledsamt att säga hejdå till alla söta och skönt att kunna fokusera lite mer på skolan. Jag kommer heller inte åka hem den här helgen, utan familjen kommer att hälsa på mig på fredagen istället.
Det var när jag kom hem till Örebro som allt sket sig, igen. Jag insåg att allt förträngadne av ångest fick mig ifrågasätta vilka känslor jag faktiskt kände. Jag kände mig så tom, vilket var nästan en ännu värrre känsla än ågest. Dessutom fick jag det största blodsockerfallet sedan jag började med matschema. Jag var helt kallsvettit, skakig, domnande känsel i fingrar, tår och underarmar. I paniken åt jag chips och tårta, och drack socker dricka. Det tog lång tid innan kroppen började hämta sig. Inombords hade jag bestämt mig: Det spelar ingen roll. Två veckor med matschema har i stort sett inte gjort ett skit. Jag har gått upp 1, 5 kg men itne syns det och nu fick jag denna massiva blodsockerdipp. Det var en bekant känsla som sköljde över och jag är nog på ruta ett igen.
Folk brukar säga: Men vill du inte bli frisk? Vill du må så här dåligt? Du vill väll må bra till jul?
Det är klart jag vill bli frisk, varför i helvete skulle jag annars försöka/ha försökt? Och nej jag valde inte att det skulle gå så här! Och nej, jul är ingen tillräckligt god orsak till att bli frisk! Det är inte högtiden jul i sig som är skälet till att kämpa. I så fall kommer resultatet vara övergående och tillbaka på noll efter jul. Så nej, julen i sig är inget skäl. Det som är ett skäl är min familj, mina vänner och vad jag vill av med mitt liv. Det är inte så att jag ger upp helt. Just nu orkar jag inte hålla tillbaka känslorna, för jag har ingen energi att kvar till det. Det har tagit så sjukt mycket energi att kämpa, men jag lever fortfarande inte. Just nu vill jag inte ödsla energi. Och det spelar ingen roll hur mycket folk påtalar om att det är jul snart.