Motivation
Har ingen större motivation att blogga just nu. Det händer inte så mycket egentligen. Pluggar, jobbar på kåren, gympan, åka hem till familjen lite då och då. Det mesta handlar om att hanka sig igenom vardagen.
Ibland är jag extremt låg och vill bara ligge under täcket och vänta på en bättre dag. Ibland kommer jag upp ur sängen, vidare ut utanför lägenheten och till universitetet, för att sedan ångra mig och sarkt överväga att åka hem igen. Men det finns också bättre dagar. speciellt då jag får/tar mig tid att hänga eller jobba på kåren. Det är ett underbart gäng och räddar mig från många stunder av ångest. Det märkliga är att: oftast trycks inte den onda undan, utan det känns mer som en läkning. Fast man sliter häcken av sig, kan man känna att det gjorde gott för själen. Jag kan också känna hopp. Hopp om att allt skall ordna sig så småningom.
Ätandet har heller inte gått något vidare. Visst äter jag när jag är hemma. Då äter jag som en häst. Dels för att passa på att äta god och varm mat i gott sällskap av de som jag älskar allra mest här i världen. Men också för att jag inte vågar säga nej eller ställa till med massa uppståndelse, igen. Jag antar också att fysiskt sett tar hjärnan och kroppen för sig när det väl finns bra mat.
När jag är i Örebro är det tvärt om: ganska illa. Nyrligen har jag fallit in i rutinen äta massor till frukost och spara lunchen till cirka tre-fyra tiden på eftermiddagen. Då äter jag massor igen och äter inte förrens nästa dag... orsaken till detta är att jag har blivit allt känsligare för att få kommentarer om mitt ätande. Vad jag äter, hur jag äter, när jag äter och hur mycket jag äter. Jag vet att dessa männiksor inte menar illa. Att de antaligen inte vet om hur allt ligger till och/eller för att de inte tänker efter. Det är också för att de bara vill visa att de bryr sig. Men jag tar åt mig. Jag tar åt mig så hårt så illa av det. Jag vet att jag inte klarar av det mest basala: äta. Jag behöver ingen påminnelse om dessa problem. Varje påminnelse är en påminnelse om hur onormal jag har blivit. Hur sjuk jag faktiskt har blivit.
I samband med "ätandet" har det uppstått andra problem än viktnedgång. Jag inte gått ned i vikt (tror jag) men jag märker att jag har blivit svagare i kroppen. Antar att kroppen sparar på det pyyyyyytte lilla fettet som finns kvar och börjar tära på andra saker, t ex uthållighet. Jag får också blåmärken hela tiden, känner mig trött, fryser hela tiden, känner mig orkeslös och har (i stort sett) konstant huvudvärk. De senaste dagarna har jag känns hur det värker i hela kroppen. alla muskler (de som är kvar), leder och huden. Jag är extremt smärtkänslig och får ont av minsta lilla klapp på axeln. Jag kan heller inte sitta längre stunder på hårda underlag utan att få blåmärken. Förra veckan var jag på Centrum för hjälpmedel med klassen. Vi hade föreläsning i en hel dag, där vi satt på extremt hårda stolar. Detta resulterade i blåmärken och oförmåga att en sitta de efterkommmande föreläsningarna.
Jag trodde det skulle vara enkelt att kunna skriva av sig här på bloggen, men det är svårare än vad jag trodde. Mycket svårare. Så hur och var skall man ventliera all skit? Jag tror att jag fortsätter ta paus från bloggandet. Nu i veckan kommer en kollega från kårhuset hem. Han har varit ute och rest. Han är en av två i av mina kollegor som jag anförtrott. Det lär bli jobbigt med två personer efter mig som tjatar. Jag avskys tjatandet, men jag måste försöka ta till mig det.
Vad fan är det för fel på mig?