Därför
Igår började jag falla sönder. Eller rättare sagt: Jag började tillåta mig själv att göra det.
Varför?
Därför att jag tror att jag har blivit känslomässigt grundlurad,
Personen i fråga hade givit mig hoppet om att allt kommer (ganska snart) att bli bra igen. Den här personen gav mig motivation att kämpa.
För att jag ville visa att jag kunde. Att jag inte är sjuk. Och om jag är det så kan jag bli frisk.
Igår tillät jag mig att börja falla sönder. Och jag har fortfarande inte resonerat över mitt val. Det spelar liksom ingen roll just nu.
"Men kämpa på. För det är en fin tanke. Även om [han] kanske inte gör nåt mer
Då kan du visa honom att du klarade [dig] utan honom" - Fina, fina N. Det är en av de finaste saker som jag hört på länge.