När du blir frisk...
Efter att ha proppat i mig Massor med pizza, vart det en snabb promenad med mamma. Det var trevligt, trots att det hade hunnit bli lite småkallt. Men det som beklämmde mig mest var: "För att bli frisk måste man se helheten, och ta tag i det". Min mamma ser mig alltså som sjuk. Jag är ganska chockad, men ändå inte förvånad. Mina vecko-visa panikattacker, humörsvängningar, oregelbundet ätande (om fenomenet ätande uppstår), bryta ihop för minsta lilla och alltmänt slö i allt. Allt detta, så är jag inte förvånad.
Noll med mental ork. Jag orkar inte ta tag i småsaker när de skiter sig. Jag orkar inte sluta med min största ovana och numera med självskadande inslag (enligt min kurrator): Nagelbitandet. Jag orkar inte ta tag i mig själv. Jag orkar inte ta tag i någonting. Jag bara är. Vardagen flyter på och jag flyter med. Och jag styrs av de måsten som finns. Det är rätt skönt att bara inte bry sig. Istället för att försöka arbeta uppåt och börja rensa bland all mental skit, låter jag det ligga latent. Så länge jag inte rör i det, känns det itne mer än vanligt. Det är som en liten sten i skon. Man bara går vidare fast det skaver lite, men ändå är man för lat för att stanna och ta bort den. Tillslut har man ett litet, men djupt skavsår. Varför är det värt det? Varför är det värt att må skit, istället för att börja arbeta uppåt? Och detta trots att man väger det mot all ångest. För det är så mycket lättare att ligga lågt, vara låg och göra lite, än att göra den stora ansträningen. Att till slut börja klättra.
Det här med att höra sin egen mamma ge tips om hur man kan bli frisk skär inombords. Det gör ont. Och då kan jag knappt tänka mig alla som faktiskt får en diagnos. För att bli sjukdomsförklarad gör att så mer patogent än vad det redan är.
