whatitfeelslike.blogg.se

Sitter så här på morgonkvisten och är sjukt sugen på kladdkaka!

 

I sommras jobbade jag på ett demensboende, då vart det ganska mycket matlagning och bakning. Det var viktigt at berika maten åt de äldre: mer grädde, mycket smör och ännu mera grädde! Men då hade jag bestämmt mig för att inte äta godsaker på vardagar (helst inte alls). Jag skulle också tänka på att ta lite mindre portioner mat. Jag bakade enorma blåbärspajer, kladdkaka, biskvier, till och med en tårta. Men ajg rörde inte en smula av det. Det känns alltid roligare att baka åt andra. Att glädja de sjuka pensionärerna med att ställa fram en stor bit blåbärspaj med vaniljsås, istället för en sedvanlig torr kaka.Mina kollegor frågade om jag kunde ta en liiiiten bit: "Men ta en lite bit! Jag håller också inne". Svar: "Nej tack".

 

I början var det supersvårt att tacka nej. Speciellt om man vart bjuden hemma hos någon. Men oftast fick man beröm: "Hon är så duktig och klarar av att stå emot!". Nu kan jag ha alla dessa godsaker framför mig utan att känna något sug. Det där med att man blir beroende av socker är sant! Jag har lyckats ta död på det begäret. Att folk, ibland, håller på och hänger med godsakerna två centometer från ansiktet är inte frestande på något sätt. Det är ju bara äckligt. Vem blir frestad av det? 

 

Men så hände något i sommars. Något som ingen skall någonsin behöva vara med om. Kort sagt: I samband med det sket sig det mesta. Det var inte det att jag började äta massa godsaker, tvärtom. Jag åt istället inget alls (i stort sett). Om jag tog en stor tallrik och fyllde med normalmycket mat, så okrkar jag knappt se på maten. Hur skall jag någonsin få i mig allt det här? Maten smakar inget. Tugga tugga svälj. Istället tar jag en liten tallrik, helst ingen tallrik. Kanske en skål eller en mugg. Ibland kan jag få typ ryck och äta massor. Igår t ex åt jag mariekex  som om det var det sista jag gjorde. Nom nom nom.