Alla dessa ord
Gick upp till slut. Tog en timmes promenad. Knä- och höftlederna protesterade villt. Gick igenom stadsparken, genom centrum och hemåt längsmed Rubeckgatan. Tog cykeln till Almbyplan och handlade. Sedan var det dags för det oundvikliga.
Vad ska jag ha på mig? Jeans, inte leggings. För då kommer alla se hur mycket jag rasat i vikt. Långärmad tröja? Nej, det är varmt ute. Det vart ett linne. För att bevara sommarkänslan. Sminka mig? Ja, ta bort det mörka under ögonen. Packa skolsakerna. När hade jag sist sådant pirr i magen innan skolstart?
Till slut kommer jag iväg på cykeln. Massa tankar. Hur mycket kommer folk se? Ser jag likadan ut som sist vi sågs? På klassfesten efter sista tentan för andra terminen. Då var allt fortfarande genska bra. Jag hade rest mig någolunda och hade vant mig vid studentlivet. Varför känns den här sommaren som en av de längsta? Som om det har gått år, istället för bara några månader. Jag parkerar cykeln vid Prismahuset. Massor av människor som man inte känner igen. Andas. Glider ljudlöst in i klassrummet. Andas. Sedan tar jag modet till mig ock snackar jag lite med de närmaste klasskamraterna.
Jag får frågor. Jag visste väll det. Inte så många som jag trodde, men tillräckligt för att känna smått panik. Men de frågar som tur är inte hur jag mår. Det kanske syns ändå? Ibland är det så svårt att ta emot frågor. Ändå så är det det enda man vill: Att folk ställer frågor.
Sedan kom läraren med mangeln av alla nya begrepp och malde det mesta i sin väg. Inklusive känlan av panik.
Just har jag svårt att sortera allt. Jag borde kanske ta en till promenad. Egentligen borde jag äta något. Jag är inte ens hungrig. Alla dessa ord. Alla intryck. Och alla känslor. Sjukdomsnamnen och de anatomiska begreppen blandas i en enda röra av känslor och intryck, och mitt i allt försöker väll magen överrösta allt med sitt knorrande.